Förra veckan var jag som sagt med i en Britney-look-a-like-tävling som jag tyvärr inte vann. Men istället vann jag en Britney-dvd i en annan tävling. Tävlingen gick ut på att man skulle skriva om sin favoritdel i ”For the Record”, en dokumentär om Britney som filmades i höstas. Priset var förstås nämnda DVD och jag var en av fem som fick ett exemplar.
Det här var vad jag skrev (varning för wall of text):
Interviewer: They were showing like every performance you’ve ever done on Mtv.
Britney: Oh, they were? Oh no. [smiling]
Interviewer: Yeah, it was really good.
Britney: Did they show last year? [curious and still smiling]
Interviewer: No, they didn’t I saw the whole thing.
Britney: They didn’t show the one from last year? [looks disappointed]
Interviewer: No, they ended with the kiss.
Britney: Oh they did? [stops smiling]
Jag hade tårar i ögonen under hela den dryga timmen som jag tittade på For the Record för första gången. Vissa stunder grät jag mer andra mindre. Det var speciellt en del av dokumentären som fick mig att fundera en del. Det är i början av filmen; Britney sitter i en bil på väg till VMA-galan och reportern nämner att MTV har haft en Britneyspecial med alla hennes tidigare framträdanden på musikkanalens galor. Britney lyser upp, som om att hon är förvånad över att få en egen specialshow tillägnad henne. Som att hon inte förstår att hon är världens största stjärna. Genast frågar hon om de visade ”den från förra året”. Det där uppträdandet som man kunde tro att ho helst vill glömma. Det där uppträdandet som var tänkt att bli hennes första ”comeback”. Det där uppträdandet som inte gick sådär jättebra. Minst sagt. Det är vad Britney först kom att tänka på när hon fick höra om MTV-specialen.
När reporten undvikande svarar att ”nej, det gjorde de inte” ändras Britneys glada röst och hon frågar en gång till, som för att konfirmera att hon hört rätt. Hon fingrar på en cigarettändare som hon har i handen. Åh. Leendet försvinner från hennes läppar och hon vänder sig och tittar besviket rakt framför sig istället för mot reportern. Där klipper kameran till nästa scen och samtalet avslutas.
Det är något med den här scenen som är så enkelt, men samtidigt så intrasslat. Det är bara ett kort samtal som knappast har lika stor plats i filmen som många andra händelser. Men jag kan inte sluta tänka på det. Hennes ansiktsuttryck (även om man inte ser hennes ansikte så jättebra eftersom hon har solglasögon på sig) ändras så snabbt och tonen i rösten blir kort och irriterad. Eller kanske besviken? Jag vet inte om hon önskar att folk ska kunna skratta hjärtligt åt det misslyckade uppträdandet så här i efterhand, eller om hon vill tro att det kanske inte var så misslyckat trots allt. Hursomhelst så är det en speciell scen som berörde mig väldigt mycket. Även fast det också var den enda gången som jag inte hade tårar i ögonen.
