Okay, så jag bloggsurfade lite på wordpress, och råkade hitta en jävligt desperat dude som i vartenda inlägg skrev om hur mycket han saknade sitt ex och hur han ”idag lyckades att inte skicka hundra sms till henne”. Jag skrattade lite åt bloggen, men sen började jag tänka efter. Jag är själv lite ”besatt” av att få tillbaka V. Det är inte så att jag sms:ar honom över huvudtaget, men jag tänker på honom, på oss, hela tiden. Och jag stalkar honom i hemlighet på facebook… Och nu har han börjat logga in på msn också. Jag vill så gärna prata med honom, men jag har vanföreställningar om att han bara testar mig för att se om jag är desperat. Så jag har inte skrivit något än. Jag sitter bara och hoppas på att han ska ta kontakt först. Jag vill verkligen inte uppfattas som en psychobrud, för jag är verkligen helt normal. Egentligen. Men den jävla V får mig att agera som en korkad fjortis.
Det jobbiga var att jag inte trodde att jag var kär i den betydelsen att jag ville säga ”jag älskar dig” och annan skit. Men en dag när vi bara hade hunnit ses som hastigast för att V skulle tillbaka till Sthlm, så skrev han ett sms som slutade med ”love ya”. Wow, ring i bröllopsklockorna! Okay kanske inte, men om man känner V (och mig) så vet man att bara ett fjuttigt sms på engelsk slang kan betyda en del. Och då kom jag på att jag ville säga ”jag älskar dig”. Bara sådär rakt ut, och få höra det tillbaka. Men jag fick aldrig något bra tillfälle att säga det. Distansförhållanden for the lose, kan jag säga, för nästa gång jag åkte upp till Stockholm så kändes allt helt konstigt. Som att V egentligen inte ville ha mig där. Jag tänkte att det säkert bara var skolan som var stressande, men två veckor senare var det samma sak igen. Och jag hade ingen lust att säga något som jag säkert skulle ångra om han inte sa det tillbaka. När jag sen skulle ta tåget hem så var det tydligt att han ville bli av med mig så snabbt som möjligt. Det går inte att förklara med ord, men känslan jag fick var verkligen…jobbig, minst sagt. Han gav mig inte ens en hejdå-kyss och när jag hade satt mig på min plats så började jag gråta. Verkligen storböla. Och hela vagnen bara glodde på mig. Det var otroligt pinsamt, jag brukar inte gråta in public, men jag kunde inte hjälpa det.
Det var vid den här tiden som jag började dricka ganska mycket. Eller inte mycket, men oftare än förut. Sen slutade V till och med försöka ha sex, och jag blev helt deprimerad. För efter det där sms:et så hade jag bestämt mig för att göra det med V. Alltså inte på en gång, jag ville att det skulle vara speciellt. Men jag hade bestämt mig. Och han förstörde allt. Vilket iof kanske var lika bra. Men nu för tiden, när jag inte tänker på V så tänker jag på sex. Det känns jättekonstigt att vara 20 och oskuld. Tyvärr så tror jag inte att jag kommer att gifta mig som oskuld och då känns det nästan bara töntigt att hålla på det. Om det ändå kommer att ske någon gång så kan det väl lika gärna ske nu. Eller?
Vi var ändå tillsammans ett tag till. Som sagt distansförhållanden ftl. Min familj åkte upp till Norrland för att min morbror fyllde 65. Jag hade hela huset för mig själv i tre dagar och hade tänkt att bjuda V på en romantisk middag, och ja… Men jag blev lite småsjuk och nämnde aldrig planen för honom. Istället spenderade jag lördagen med att ensam dricka mig redlöst full och spy upp halva magsäcken några gånger. V hade också åkt hem över helgen utan att ens berätta det för mig. Skank.
Sen gjorde vi slut. Den 27 november. En torsdag. Den dagen var fylld av blandade känslor. Jag visste att att V skulle göra slut, men jag visste också att Britney Spears nya skiva, Circus, skulle landa i min brevlåda vid 12-tiden. Skivnamnet passade ganska bra in på hur jag kände mig inombords. Jag var verkligen underbart glad över att få skivan, men samtidigt ville jag bara svimma för att slippa se V gå ifrån mig… However, he did. Återigen en massa gråt in public. Dagen efter gick jag ut och drack och drack. Och drack lite till. Sen fick jag en Blackout. Precis som Britneys förra skiva heter. Ha. Ha. Förresten så heter en av låtarna på Circus faktiskt Blur. Den beskriver exakt hur jag kände mig på lördagen. Jag sov hela dagen, vaknade några gånger av att mina föräldrar ignorerade mig. Jag antar att de visste allt som hade hänt, för jag har en tendens att erkänna en massa saker för mamma när jag är full. Men jag minns själv ingenting mellan att jag stod utanför krogen och pratade med en vakt om hur liten och gullig vår bil var fram tills att jag vaknade nån gång under natten i spya. Jag minns faktiskt inte ens hur jag kom ut från krogen över huvudtaget. Tydligen blev jag utslängd. Tydligen så ringde en kompis till min kära pappa och bad honom att komma och hämta mig. Tydligen. Sen slutade jag att dricka. Jag har så småningom börjat dricka lite grann igen, men med måtta. Mest öl och annan ”lätt” alkohol. Och vin. ;P
Jag har verkligen försökt att gå vidare, men det är svårt. Speciellt med tanke på att vi bor i samma stad nu. Det var faktiskt på grund av V som jag flyttade till Stockholm redan till våren. Jag ville egentligen åka till Paris ett halvår som Au-Pair, men istället så sökte jag bara en massa utbildningar i Stockholm och tänkte att om jag inte får någon lägenhet på en gång så kan jag ju bo med V ett tag… Och när det väl tog slut så var det försent att åka utomlands för min del. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade kommit in på någon random utbildning i Haninge som jag inte alls hade lust med egentligen. Och pappa blev arg, och mamma försvarade mig och jag visste ingenting. Orkade inte. Som tur var så hade jag min älskade mamma. Hon hittade mattekursen som jag går nu, och hon peppade mig så att jag fick tag i en lägenhet och kunde flytta in en halv månad tidigare, lagom till kursstarten. Och allt är bra nu. Ja, förutom att jag inte vill vara singel. Men det ordar sig väl. Om V nu inte vill ha mig så är det väl hans förlust? För jag är helt jävla perfekt. A motherfucking princess.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev allt det här, men det var värt att få ur sig. Det är skönt att ha det ”publicerat” samtidigt som ingen egentligen kommer att läsa det för att det är så jävla mycket text. Det är som att komma ut ur garderoben och slippa uppståndelsen ungefär. Eller vad vet jag. ;P Ja, och alltså… Jag ÄR INTE någon psychobrud (även om detta inlägg kanske får mig att verka som det). Det är bara det att jag råkade bli lite kär.
